Skaderisken inom orientering

Eftersom orientering är en aktiv sport, finns det alltid en viss skaderisk när man utövar den. Trots faror som orienteringssjukan är dock orientering en av de säkrare sporterna att utöva, då man till exempel inte riskerar att skada sig genom en tackling från en spelare i ett motståndarlag, eller andra faromoment som förekommer i lagsporter. Det man däremot kan råka ut för är de skador som alltid följer med fysisk aktivitet, som sträckningar.

Generellt sett kan sägas att orienterare drabbas av samma typer av skador som löpare, vilket inte är förvånande, då löpning är en omfattande del av orientering. Vissa skador är dock vanligare inom orientering, på grund av att de springer i skog och mark och ojämn terräng, snarare än på asfalt eller ett jämnt löpspår. Det faktum att orienterare ofta byter underlag gör till exempel att de drabbas av benhinneinflammation i högre utsträckning än löpare. Andra vanliga överbelastningsskador är sådana som drabbat fötterna och knälederna, liksom andra muskler och senor i benen. För att återhämta sig från en benhinneinflammation måste man avstå från all träning som kan reta inflammationen ytterligare, tills man inte längre har ont från den. Däremot kan man ägna sig åt exempelvis simning, eftersom det inte belastar underbenen.

En annan skada som är relativt vanlig inom orientering är vrickningar, vilket även det självklart förklaras av det ojämna underlaget. Orienterare måste ju inte bara springa på smala och ojämna skogsstigar, utan även över stenar och rötter, som ibland dessutom kan vara hala från regn. Skogen gömmer också fällor i form av övertäckta gropar som man kan fastna i med foten, och vricka till vristen rejält.

Att en orienterare snavar i skog och mark kan dock få betydligt värre konsekvenser än en vrickad fot, om de skulle ramla och slå i huvudet eller ansiktet. Det kan leda till hjärnskakning, blödningar i huvudet, utslagna tänder eller andra olyckor av allvarligare slag. I det sistnämnda fallet bör man uppsöka akut tandvård så snart som möjligt, till exempel hos en akut tandläkare som Distriktstandvarden.se.

Slutligen finns det en typ av skada som framförallt drabbar orienterare på vintern, nämligen bristningar i ljumsken. Till skillnad från löpare stannar nämligen orienterare med jämna mellanrum, till exempel för att orientera sig på kartan eller för att ta en kontroll, och när det är kallt ute gör det att musklerna kyls ned snabbt och blir stela. När orienteraren sedan börjar springa igen, och kanske sträcker musklerna för att ta ett stort steg över en sten, kan det leda till en bristning i muskulaturen.